Jag har inte tidigare sprungit något lopp med vårt mellersta barn 8 år. Bara sett honom springa timvis på fotbollsplanen. Intervall efter intervall. Uthållig absolut. Kämpe och vinnarinstinkt.
Idag small första skottet i Lilla kanonloppet 7,5 km. Efter knappt 500 meter dyker han ner i leran och vattnet. Tappar skon och sockorna blöta. Men direkt upp och iväg igen. Snart Min tur att stanna upp, knyta sko och hoppa i lervälling. Då sticker W med snabb fart, ser sin kompis och jag fortsätter i lugn takt.
Vägen slingrar sig och där är mindre folk än vanligt som springer hör vi. Stundvis är jag ensam och avtagsvägarna är många. Jag blir orolig, var är han? Frågar funktionären för fjärde gången om de sett en kille i gul jacka men ingen är säker. Kikar vid avtagsvägar och tänkbara felställen att springa på. Tänker några katastroftankar och bestämmer mig för allt gott bra. Och visst mer än bra, i mål på 47 min är han. Vår hjälte!
