Idag var dagen sedan länge som jag bestämt mig för att springa det en längre löptur här hemma.
Det var vid flera så jobbigt så jag trodde hjärtat skulle brista. Inte pga ansträngningen utan saknaden av farmor. Andra dagen utan henne. Två dagar av många tårar och känslor.
Vi alla vet att ”den dagen” kommer. Så även för farmor 95,5 år. Förra veckan var jag med först Lova och hälsade på. Då satt finaste farmor o tittade, svårt att prata men helt kontaktbar. Masserade hennes armar och körde runt i rullstolen.
I fredags när Wilmer var med var det jätte jobbigt att andas. Vi bestämde oss spontant med Arvid att hälsa på lite senare samma kväll. Min pappa var där oxo och så tar hon farväl. Byggnaden får ett strömavbrott en kort stund senare och där är vi i dunklet fyra generationer. Kan inte bli mycket starkare.
Så löturen idag var fysisk saknad men oxo lättnad för du får vila nu. Tanken på dig farmor gjorde mig löpstark, alla dina visdomsord och ditt positiva motiverande tänkande. Hoppas jag får bli hälften så vis och glad som du varit.
Idag fick tanken på dig att orka längre än jag någonsin gjort. Keep gooing. 
