För några år sedan var tanken på att springa 10 km otänkbart. Inget för mig. Jobbigt. Inte roligt. Jag hittade på den ena orsaken att inte göra det efter den andra.
När sedan det sociala inslaget efter det andra började sakta min inställning förändras. Inte snabbt. Inte alls alltid roligt men frestande att utmana mig själv. För det är ju enkelheten att snöra på sig löparskorna, 15 min i början som sakta blev längre. Intervaller som hjärtat sakta började vänja sig med. Kroppen som svarade. Konditionen bättre. Tånaglar som tappades.
Så bar det av att springa 2016 års nyårsrus med vännen Haje: socialt, kul, bra start på nyårsfirande. Sedan springa Tjejmilen i september: glatt umgänge, träna, träffas, umgås och äta gott i Stockholm.
Nyårsruset 2017: Stolt mamma över att idag kunnat springa bredvid min 10-åring. Arvid, vilken hjälte! Det var inte alltid kul, jobbigt emellanåt. Vi kämpade till 8 km: sedan spurtade han ifrån mig. Jag försökte öka, det gjorde han med.Jag såg hans ryggtavla på långt håll gå imål före mig. 9,5 km vårt första lopp. Tacksam över att vara stark och kunna springa. Starkare tillsammans:
Gott nytt år!!
